120 hg maräng tack!

Burkar av gammeldags slag stod uppradade på disken i det mandeldoftande bageriet. Personalen, klädd i vita förkläden och hättor på huvudena, såg lycklig ut som man bara gör i söta miljöer och om vi inte hade varit så varma hade vi förmodligen testat många fler av deras kakor än vad vi gjorde. Nu blev det nån nötig sak som jag inte minns namnet på, förmodligen någon korsikansk specialité som mannen propsade på, för jag var helt uppslukad av de där burkarna på disken. Rosa, gula, vita, blå och gröna stod de stolta och lockade på mig. Kom och få på marängen viskade de tyst så att bara jag hörde. Men det var inte förrän någon faktiskt kom och handlade som jag förstod hur genialiskt det var - maränger på lösvikt - det var bara att säga hur mycket man ville ha av varje och så fick man en godispåse full av dem. Varför har man inte sett det här tidigare, undrade jag och kom på att jag inte ens sett att man kan köpa maränger över huvud taget på konditorier i min närhet i alla fall. Och matbutikernas fabrikstillverkade varianter undviker jag helst - det är ju så många märkliga saker som står på innehållsetiketten.

Jo på ett ställe, en ostbutik, har jag faktiskt sett maränger till salu. Så fantastiskt vackra att jag var tvungen att fråga om dem. "Det är finska maränger" sa mannen bakom disken och förstod inte vad han gjorde när han inte utvecklade svaret. Aldrig någonsin har det gjorts så många sökningar på finska maränger på internet, utan någon som helst leverans av svar. Jag slog i böcker och frågade försynt andra intresserade om det hade hört talas om finska maränger. "Vad är det för speciellt med finska maränger" frågade jag flera gånger tills jag till slut kröp till korset och gick till butiken för att fråga. "Jaha, nähä" sa mannen bakom disken "de är tillverkade i Finland alltså, annars är det väl inget speciellt med dem".
Tack för den. Kan man få 120 hg av dem i en påse. Gärna de rosa.