En gino kommer sällan ensam

Jag har inte haft känslan på senaste - flera kakor har gått åt skogen. Marängen på citrontarten brändes och satte igång brandlarmet, och citrontarten själv blev till citronsås. Middagen avbröts för att tysta den under ivrigt påhejande. Desserten blev ändå helt okej, men jag kan inte sluta gräma mig. Chokladbollarna blev torra och lite trötta - och jag tänkte; Hur kan man misslyckades med chokladbollar? Fast nästa dag hade de faktiskt legat till sig och något misslyckande ville jag inte kännas vid. Hemligheten var en gnutta salt.

Ändå har det gnagt i mig - att några rätter har blivit skeva. Ska det vara såhär nu? Men så gick jag på restaurang med vänner från förr och blev på gott humör. Det röda vinet flödade, vi pratade relationer och fåglar och allt det där andra viktiga om vad vi gjort ihop och vad man minns av det och inte (Just det, vi tjuvrökte ju bakom gardinen och snattade med oss flaskor av vin...). När servitrisen frågade om vi ville ha något mer var jag så nostalgisk och sentimental att jag inte kunde motstå en gino. Åh Gino - platsen där jag såg Sugarcubes och Pulp. Gino! En kväll lekte vi "Den vita stenen". Jag var tvungen att sno öl, men åkte fast och kunde inte charma mig ur det och sen skulle jag göra situps. Stenen var en gammal ölkapsyl.

Efterrätten har inte mer gemensamt med klubben än att man blir tårögd för att den är så härlig att tänka på, och sen den kvällen har jag varit som besatt. Ätit ett par i veckan åtminstone. Gino är genialt enkel efterrätt, det går inte att misslyckas med den. Och självförtroendet går upp på topp igen.

Jag tror faktiskt att jag håller gino högre än marängsuisse.

GINO:

Skiva jordgubbar, kiwi och banan. Riv vit choklad över. Sätt i ugnen under grillen i någon minut. Servera med vaniljglass.

Oh la la Ladurée

- Idag ska vi till en fransk kulturinstitution! så sa Louise och skrattade lite. 

Jag hade inte varit i Paris sen unga tonår, men nu var jag tillbaka för att hälsa på min vän som precis flyttat dit. Jag ville minnas att jag inte tyckte att Paris var så storslaget den där första gången. Men då var jag å andra sidan 13 år, var där med en språkresa och vad jag minns gick den mesta tiden åt till att hitta miniatyren av frihetsgudinnan som står en bit bort från Eiffeltornet.Vi hade bara några timmar på oss och efter en sista kväll på värdorten var vi alla så trötta att vi sov oss igenom den obligatoriska guidade turen på buss. Det är ju bara ännu en stad tänkte jag och snarkade obekymrat vidare.  Vid 13 års ålder har man väl inte sinnesnärvaron att fatta storheten av storslagen arkitektur, konstverk, sagolika parker och fransk bistromat, och är för ung för bra vin. Nu var det i alla fall meningen att jag skulle upptäcka staden på riktigt. 

En kulturinstitution! Jag föreställde mig Centre Pompidou eller kanske Luxembourg-trädgården. För inte skulle vi väl till Louvren? 

Nä, vi skulle inte till ett museum, vi skulle verkligen till Paris flottaste kulturinstitution. Förbi Place Vendome där modeskapare som Chanel och Elsa Schiaparelli viskade till oss att rätta till frisyren en aning och runt hörnet till Rue Royale. På den kungliga gatan ligger ett tehus som ser precis ut som ens finaste fantasi. Ladurée. På disken trängs vackra nyanser av pastellfärger och allt ser otroligt gott ut. Hur skulle man kunna välja? Men jag behövde inte välja. Louise hade redan en plan, vi skulle äta macaroner och dricka te. Jag som inte visste vad en macaron var såg tveksam ut, det var ju så mycket som jag ville äta. Men Louise visste vad hon talade om, macaroner var såklart min kaka och teet höll på att få mig att ramla av stolen. Så smakrikt te hade jag aldrig druckit. Vi satt där och smuttade, och bet av små små bitar av kakorna för att de skulle räcka länge och betraktade klientelet. Damer med lagt hår som åt där varje dag, och hade gjort så i typ 80 år. Franska herrar mitt i karriären som stal sig en paus efter biznezlunchen. Och så vi, två storögda barnungar som upptäckte världen. 

Sen dess är Ladurée ett måste för varje Parisbesök. Pistage, citron och hallon är smakerna på mina macaroner och de fattiga riddarna är att dö för. Så när jag såg att de hade samlat sina bästa recept i en bok köpte jag den utan att blinka. En tidig julklapp till mig själv. Den låg i en låda, var inlindad i silkespapper och pärmarna klädda med pistagefärgad sammet. Att öppna boken var lika härligt som ett besök på plats. 

Tyvärr har innehållet i boken ännu inte motsvarat mina förväntningar, det finns visserligen många klassiker - som macaroner, citrontartletter och chokladtårtor, men däri finns också ros-smakande desserter och verbenaglass. Smaker som inte alls tilltalar mig. När ett av recepten dessutom är på vispad grädde fnyser jag till en aning. Vem tror de att man är liksom?!

Utformningen av recepten känns också lite slapp och saknar känsla. Men jag ska ge den en chans. Receptet på deras vanilj éclaire verkar toppen och någon dag ska jag överraska min kille med Fattiga riddare - precis som de serverar dem på Ladurée. 

Finns att beställa på Bokus: http://www.bokus.com/bok/9781902686714/laduree/

Nyårstårta!

Vad är väl ett tolvslag utan en tårta? Inte ett tolvslag alls, skulle jag hävda, och i år var väl tolvslaget mer viktigt än någon annan gång, för det var det första tolvslaget med vårt barn. Ett barn som sedan flera månader tillbaka hade fått oss att förstå att ingenting kommer bli som det brukade igen, och det här nyåret var väl det ultimata beviset för det. Det var ingen dans direkt, om jag säger så. På kvällen alltså, sådär som det brukar vara. Därför låg kvällens stora fokus på tårtan. 

Jag hade gjort den en gång tidigare. Då blev den inte så snygg men det var den godaste tårta jag någonsin ätit - fylld med vaniljsmörkräm och färska jordgubbar- och om man nu kan längta efter att få baka samma tårta igen, så är det en längtan jag burit sen dess. Tårtan är en Frasier Victoria, uppfunnen av amerikanskan Victoria Wells som gjorde den till sitt signatur-märke. 

Medan jag skar upp den där vid tolvslaget, strax efter att Jan Malmsjö tagit i från tårna och en bit ner i marken under nyårstalet och förvirrat räknat ner på sitt alldeles egna sätt, lovade jag att 2011 kommer bli ett härligt år och att jag ska bli grym på att applicera läppstift och att jag ska resa mer än något annat år. 2011 hoppas jag även är ett år som går i kakornas tecken. 

FRAISIER VICTORIA

Tårtbotten (räcker till en liten tårtform): 

55 gram mjöl

1/2 tsk bakpulver

30 ml mjölk

1,5 ägg

1,5 äggula

85 gram socker

Börja med att fodra tårtformens botten med bakplåtspapper och sätt ugnen på 175 grader. Skikta mjölet och bakpulvret i en skål och ställ undan. 

Värm smör och mjölk i en panna tills smöret har smält. 

Koka upp lite vatten i botten på en kastrull. Du ska kunna sätta en rostfri bunke på kastrullen utan att bunken ska nudda vattnet. När vattnet kokat upp tar du av kastrullen från värmen. 

Rör ihop äggen, äggulorna och sockret i den rostfria bunken. Sätt bunken i kastrullen och vispa i ungefär 10 minuter eller tills smeten är 43 grader varm. Använd gärna en termometer, för om äggen blir för varma är allt förstört. När smeten nått 43 grader tar du av bunken från kastrullen men fortsätter vispa. Jag brukar fuska och använder en eldriven visp för jag får så ont i armen. Smeten ska tredubbla sin volym. 

Vänd ner mjölmixen i omgångar. När allt mjöl är nervänt häller du över lite smet i mjölken så att det blir samma konsistens, och häll sedan över mjölksmeten i "originalsmeten".

Häll smeten i formen och baka omedelbart i cirka 20 minuter (det beror lite på vilken typ av form du har och hur hög kakan är).

VANILJSMÖRKRÄM

2 äggulor

1 ägg

50 gram majsstärkelse

128 gram socker

473 ml mjölk

1/2 vaniljstång

170 gram rumstempererat smör, uppskuren i bitar

Vispa ihop äggulor, ägg och majsstärkelsen. 

Häll mjölken i en kastrull, Skrapa vaniljstången ren och lägg sedan i stången också. Tillsätt sockret och koka upp, men så snart mjölken kokar tar du av kastrullen från värmen.

Häll en tredjedel av mjölen i äggsmeten, vispa hela tiden. Häll sedan över äggsmeten i kastrullen med mjölken. 

Sätt kastrullen på en varm platta och låt koka upp igen medan du vispar, Låt koka cirka två minuter eller tills krämen är lagom tjock. 

Låt svalna i en bunke i en kort stund och ta bort vaniljstången. 

Vispa ner smöret, lite i taget, tills allt smör är en del av smeten. 

MARSIPAN

Mandelmassa (100 gram skållad och mald mandel, 1/2 dl florsocker, 1/2 dl socker, ett par droppar mjölk)

55 gram sockersirap (koka upp 1 dl vatten och 1 dl vatten tills den blir sirapig)

150 gram florsocker

Ett par droppar karamellfärg

Knåda ihop till marsipanlik massa. 

SÄTT IHOP KAKAN: 

Skär upp tårtbotten i två lagom tjocka skivor. Och pensla dem med sockervatten. Lägg en botten i en så kallad anslagsform.  Dela cirka 20 jordgubbar på längden, och sätt jordgubbarna längs kanten på anslagsformen, med den skurna sidan utåt. Spritsa vaniljsmörkräm mellan alla utrymmen, över botten och täck även insidan av anslagsformen med kräm. Det ska vara kräm nästan halvvägs upp till kanten. Lägg sedan ett lager av jordgubbar på krämen och lägg sedan den andra tårtbottenskivan över jordgubbarna. Täck med ännu mer vaniljsmörkräm. 

Kavla till slut ut marsipanen att täcka kakan med. Om man vill ska man absolut glasera den också, men jag tycker den är fin som den är...