God konst

Niklas Eneblom var redan en favoritkonstnär; En som målade så detaljerade miniatyrtavlor att jag förlorade mig i hans värld som bebos av påfåglar och grannens ensamma fönster. Och sen målade han den här:
"All the flavours of the world". Man tittar och sen går man och lagar till ett glassrecept.

Vispa ihop 10 äggulor och 1 dl socker till en luftig smet. Skär upp en vaniljstång och skrapa ur vaniljen, och lägg med stången i 5 dl grädde, 5 dl mjölk och 2 dl socker. Koka upp. Häll den kokande blandningen över äggsmeten under omrörning. Låt svalna. Rör om då och då. Ställ i frysen och rör om då och då tills den stelnar.

Under tiden kan du titta på fler av Niklas tavlor på http://www.niklaseneblom.com/

Brysselkex

Julen närmade sig och därmed också det traditionsenliga baket. Eftersom jag tycker att pepparkakor är överskattade bläddrade jag fram och tillbaka i böckerna i jakt på ett enkelt och smakligt alternativ - och jag fattar varför man ännu inte officiellt lanserat Brysselkexet som den perfekta julkakan. Den är ju rosa på utsidan och strålar som en stjärna.
Dessutom behöver man inte stressa ihjäl sig för att göra den - den bakar sig ju i princip av sig självt. En extra bonus är att den är god året om.

80 g florsocker
20 g vaniljsocker
300 g rumstempererat smör
400 g vetemjöl

100 g strösocker
1 droppe röd färg

01. Sikta flor- och vaniljsocker och blanda med det rumstempererade smöret.
02. Arbeta in mjölet till en deg.
03. Vira in degen i plastfilm och lägg i kylen i minst 1 timme.
04. Innan du tar ut degen igen; blanda sockret noga med färgen så det blir en vacker rosa nyans.
05. Arbeta degen smidig och rulla ut till 2 längder.
06. Rulla längderna noga i rosa socker.
07. Frys i cirka 30 minuter och sätt på ugnen på 200 grader.
08. Skär längderna i skivor, sätt dem på bakplåtspapper och baka i cirka 10 minuter.

Sött som socker

För ett par år sen fick min kille de finaste sockerbitarna i present - stilrena, men prydda med hjärtan i mitten. Vi har sparat det där sockret, haft det på display på kökshyllan och bestämt att vi bara ska använda dem i extrema nödfall eller vid extra festliga tillfällen (som aldrig kommer). Jag hade aldrig tänkt på sockerbitar som en prydnad tidigare, men det där satte igång någonting i mig...

Så när jag var på Fortnum & Mason i London innan jul höll jag ju på att tappa andan när jag såg sockerbitar i form av gröna grodor - alldeles perfekt utmejslade! Och alldeles förtjusande söta. Det var säsongens sockerbitar och med en svägerska som samlar på grodor var det ju inget snack om vad hon skulle få i julklapp.
Men nu vill jag ju bara åka tillbaka och se hur vårens sockerbitar ser ut (de kan tydligen komma i alla möjliga former), jag tänker att det kan bli början på en fin samling... För jag har inte sett den här typen av bordsdekorationer i Sverige - och sockerbitarna säljs inte i webshoppen heller.

När jag sen berättade om grodorna för min väninna Brita, tog hon upp mobilen och visade vad hon hade gjort i helgen; Byggt ett slott i sockerbitar - så förtrollande tjusigt att jag förstod att det är vad man kommer ägna sig åt hädanefter. Stapla sockerbitar.
Men vi gör det nog inte till en tävling. Brita brukar sopa mattan med alla pepparkakshustävlingar som finns.

Nyårslöften

01. Starta om bloggen
02. Baka fler kakor
03. Göra en sak jag aldrig gjort förut varje dag
04. Äta fler kakor
05. Lära mig göra sjukt snygga marsipanrosor
06. Köpa och läsa fler böcker
07. Köpa växtbaserad karamellfärg
08. Sätta upp en hylla i badrummet
09. Köpa mer blommor och ballonger att dekorera med
10. Alltid ha hemgjord glass i frysen

Jag mötte...Jan Hedh

Så kom dagen ändå – då stjärnorna stod rätt och allt stämde. Jag hade precis gått in på NK när de ropade i högtalarna att Jan Hedh bjöd på bakelser och sålde signerade böcker. Jag började svettas, gjorde en snabb kalkyl i huvudet på om jag skulle ha råd att köpa en av hans böcker, sket i kalkylen och bestämde mig för att det var värt alla pengar i världen.
Så tog jag hissen upp och där var han; Stor som en jäst deg och med ett något bekymrat uttryck i ansiktet. Han påminde om jultomten i sin storslagenhet, petade på stolen bakom sig och muttrade något om dålig kvalitet. Den vita platsstolen skämdes där den stod, och Jan Hedh vägrade sätta sig på den.

Så till slut sträckte jag på mig, gick fram till honom och presenterade mig som hans största fan. Han bjöd genast på en Napoleonbakelse och började prata som om det inte skulle gå att få stopp på honom. Om historien bakom bakelsen och hur den var gjord – jag nickade och kände att jag för första gången på länge faktiskt var INTRESSERAD av vad någon sa. Alltså med såna stora bokstäver. Att jag ville veta precis allt. Jag ställde några frågor jag ha velat ha svar på:
”Var finns de bästa konditorierna enligt honom?”
- I Schweiz.
”Varför är det gelatin i hans glassrecept?”
- Man kan ta bort det, i Olof Viktorglassen har vi ingen gelatin.
”Måste man vara utbildad för att gå hans kurser?”
- Nä. Hur länge har du bakat kakor?
- I ett par år bara, men jag tycker ju att det är så kul.
- Säg till när du är i Malmö nästa gång så ska jag visa dig mitt chocolaterie.

Där någonstans försökte han sätta sig på den vita platsstolen som vek sig under hans vikt. En ansvarig för bokavdelningen var snabbt på plats, med en riktig stol i trä. Jan Hedh bjöd på en ny kaka. Nu hade vi pratat en kvart och andra hugade stod artigt och väntade på att vi skulle bli klara, och jag började förstå att han kanske ville sälja böcker till andra också.
"Jag tar den här boken om tårtor om du vill skriva i den sa jag."

Jag tror inte ens han svarade på det, han tog bara upp den nötta bic-pennan och började skriva. Med tanke på resultatet kanske de skulle ha gett honom en spritspåse istället.