Så tog jag hissen upp och där var han; Stor som en jäst deg och med ett något bekymrat uttryck i ansiktet. Han påminde om jultomten i sin storslagenhet, petade på stolen bakom sig och muttrade något om dålig kvalitet. Den vita platsstolen skämdes där den stod, och Jan Hedh vägrade sätta sig på den.
Så till slut sträckte jag på mig, gick fram till honom och presenterade mig som hans största fan. Han bjöd genast på en Napoleonbakelse och började prata som om det inte skulle gå att få stopp på honom. Om historien bakom bakelsen och hur den var gjord – jag nickade och kände att jag för första gången på länge faktiskt var INTRESSERAD av vad någon sa. Alltså med såna stora bokstäver. Att jag ville veta precis allt. Jag ställde några frågor jag ha velat ha svar på:
”Var finns de bästa konditorierna enligt honom?”
- I Schweiz.
”Varför är det gelatin i hans glassrecept?”
- Man kan ta bort det, i Olof Viktorglassen har vi ingen gelatin.
”Måste man vara utbildad för att gå hans kurser?”
- Nä. Hur länge har du bakat kakor?
- I ett par år bara, men jag tycker ju att det är så kul.
- Säg till när du är i Malmö nästa gång så ska jag visa dig mitt chocolaterie.
Där någonstans försökte han sätta sig på den vita platsstolen som vek sig under hans vikt. En ansvarig för bokavdelningen var snabbt på plats, med en riktig stol i trä. Jan Hedh bjöd på en ny kaka. Nu hade vi pratat en kvart och andra hugade stod artigt och väntade på att vi skulle bli klara, och jag började förstå att han kanske ville sälja böcker till andra också.
"Jag tar den här boken om tårtor om du vill skriva i den sa jag."
Jag tror inte ens han svarade på det, han tog bara upp den nötta bic-pennan och började skriva. Med tanke på resultatet kanske de skulle ha gett honom en spritspåse istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar