Han öppnade mina ögon kan man säga, Jan Hedh. Vi tillbringade sommaren på västkusten, en sommar där det mesta regnade bort, men efter mitt möte med Jan gjorde det inte så mycket. Jag var uppslukad av hans bok om bröd. Gottade mig i bilderna där han står och knådar deg och är så lycklig som bara en bagare kan vara av kladdiga händer. Jag tyckte han såg hederlig ut och uppskattade hur alla recept var grundliga och löjligt petnoga - det var på grammet uträknat allting. Jag bakade hönökakor, limpor, baguetter, surdegar och lät allt jäsa långsamt i kylen. Mina bröd tog faktiskt upp den mesta platsen, så det började knorras varje gång vi varit och handlat - men jag lyssnade aldrig på det örat, jag hänvisade bara tillbaka till Jan Hedh. Men snart fastnade jag vid hans söta bröd och bullar och förfördes av hans texter om hur han hade lärt sig bakverk på legendariska konditorier runtom i Europa. Jag såg hur han reste till Wien enbart för att lära sig den perfekta Sachertårtan och kände att jag skulle vilja göra samma sak. När vi samma sommar besökte Olof Viktors café i Skåne och smakade på den godaste glass jag någonsin ätit och jag förstod att Jan Hedh var inblandad i det här visste jag att han skulle finnas med i mitt kök hädanefter. Han sitter på min axel och säger på sin breda skånska att "jag ska göra allt från grunden" och "lägga ner lite kärlek i bakningen" annars blir det ju inget bra. Och jag tycker han är härlig för att han är så mån om att berätta ursprunget om allting, men blir ibland irriterad på honom för han ska göra recepten så invecklade utan att det behövs.
Min favorit av hans böcker är den som heter "Desserter". Det är faktiskt kanske den enda av hans böcker som man behöver.
