Oh la la Ladurée

- Idag ska vi till en fransk kulturinstitution! så sa Louise och skrattade lite. 

Jag hade inte varit i Paris sen unga tonår, men nu var jag tillbaka för att hälsa på min vän som precis flyttat dit. Jag ville minnas att jag inte tyckte att Paris var så storslaget den där första gången. Men då var jag å andra sidan 13 år, var där med en språkresa och vad jag minns gick den mesta tiden åt till att hitta miniatyren av frihetsgudinnan som står en bit bort från Eiffeltornet.Vi hade bara några timmar på oss och efter en sista kväll på värdorten var vi alla så trötta att vi sov oss igenom den obligatoriska guidade turen på buss. Det är ju bara ännu en stad tänkte jag och snarkade obekymrat vidare.  Vid 13 års ålder har man väl inte sinnesnärvaron att fatta storheten av storslagen arkitektur, konstverk, sagolika parker och fransk bistromat, och är för ung för bra vin. Nu var det i alla fall meningen att jag skulle upptäcka staden på riktigt. 

En kulturinstitution! Jag föreställde mig Centre Pompidou eller kanske Luxembourg-trädgården. För inte skulle vi väl till Louvren? 

Nä, vi skulle inte till ett museum, vi skulle verkligen till Paris flottaste kulturinstitution. Förbi Place Vendome där modeskapare som Chanel och Elsa Schiaparelli viskade till oss att rätta till frisyren en aning och runt hörnet till Rue Royale. På den kungliga gatan ligger ett tehus som ser precis ut som ens finaste fantasi. Ladurée. På disken trängs vackra nyanser av pastellfärger och allt ser otroligt gott ut. Hur skulle man kunna välja? Men jag behövde inte välja. Louise hade redan en plan, vi skulle äta macaroner och dricka te. Jag som inte visste vad en macaron var såg tveksam ut, det var ju så mycket som jag ville äta. Men Louise visste vad hon talade om, macaroner var såklart min kaka och teet höll på att få mig att ramla av stolen. Så smakrikt te hade jag aldrig druckit. Vi satt där och smuttade, och bet av små små bitar av kakorna för att de skulle räcka länge och betraktade klientelet. Damer med lagt hår som åt där varje dag, och hade gjort så i typ 80 år. Franska herrar mitt i karriären som stal sig en paus efter biznezlunchen. Och så vi, två storögda barnungar som upptäckte världen. 

Sen dess är Ladurée ett måste för varje Parisbesök. Pistage, citron och hallon är smakerna på mina macaroner och de fattiga riddarna är att dö för. Så när jag såg att de hade samlat sina bästa recept i en bok köpte jag den utan att blinka. En tidig julklapp till mig själv. Den låg i en låda, var inlindad i silkespapper och pärmarna klädda med pistagefärgad sammet. Att öppna boken var lika härligt som ett besök på plats. 

Tyvärr har innehållet i boken ännu inte motsvarat mina förväntningar, det finns visserligen många klassiker - som macaroner, citrontartletter och chokladtårtor, men däri finns också ros-smakande desserter och verbenaglass. Smaker som inte alls tilltalar mig. När ett av recepten dessutom är på vispad grädde fnyser jag till en aning. Vem tror de att man är liksom?!

Utformningen av recepten känns också lite slapp och saknar känsla. Men jag ska ge den en chans. Receptet på deras vanilj éclaire verkar toppen och någon dag ska jag överraska min kille med Fattiga riddare - precis som de serverar dem på Ladurée. 

Finns att beställa på Bokus: http://www.bokus.com/bok/9781902686714/laduree/