onsdag 19 januari 2011

En gino kommer sällan ensam

Jag har inte haft känslan på senaste - flera kakor har gått åt skogen. Marängen på citrontarten brändes och satte igång brandlarmet, och citrontarten själv blev till citronsås. Middagen avbröts för att tysta den under ivrigt påhejande. Desserten blev ändå helt okej, men jag kan inte sluta gräma mig. Chokladbollarna blev torra och lite trötta - och jag tänkte; Hur kan man misslyckades med chokladbollar? Fast nästa dag hade de faktiskt legat till sig och något misslyckande ville jag inte kännas vid. Hemligheten var en gnutta salt.

Ändå har det gnagt i mig - att några rätter har blivit skeva. Ska det vara såhär nu? Men så gick jag på restaurang med vänner från förr och blev på gott humör. Det röda vinet flödade, vi pratade relationer och fåglar och allt det där andra viktiga om vad vi gjort ihop och vad man minns av det och inte (Just det, vi tjuvrökte ju bakom gardinen och snattade med oss flaskor av vin...). När servitrisen frågade om vi ville ha något mer var jag så nostalgisk och sentimental att jag inte kunde motstå en gino. Åh Gino - platsen där jag såg Sugarcubes och Pulp. Gino! En kväll lekte vi "Den vita stenen". Jag var tvungen att sno öl, men åkte fast och kunde inte charma mig ur det och sen skulle jag göra situps. Stenen var en gammal ölkapsyl.

Efterrätten har inte mer gemensamt med klubben än att man blir tårögd för att den är så härlig att tänka på, och sen den kvällen har jag varit som besatt. Ätit ett par i veckan åtminstone. Gino är genialt enkel efterrätt, det går inte att misslyckas med den. Och självförtroendet går upp på topp igen.
Jag tror faktiskt att jag håller gino högre än marängsuisse.

GINO:
Skiva jordgubbar, kiwi och banan. Riv vit choklad över. Sätt i ugnen under grillen i någon minut. Servera med vaniljglass.

Inga kommentarer: